Elaisa och Cilla (4 veckor gammal)


När Elaisa tog hand om sin fosterdotter Cilla

I sin första kull miste Elaisa redan vid födseln den enda valpen hon fick. Redan direkt märkte vi att Elaisa inte mådde bra, hon sökte och letade efter sin "valpkull". Mjölken började rinna till och nästa dag hade hon rejält med mjölk. Vad göra?
Då kontaktade vi Elaisas uppfödare Isa och Kjell på Nuggets och berättade hur det var ställt med Elaisa. Vi hade ett långt samtal om vad som kunde göras för henne, men vi kom inte fram till någon lösning just då. Vid middagstid ringde Kjell och undrade hur det var och vi kunde bara berätta att Elaisa var ur humör och hon letade fortfarande. Kjell hade då ett förslag som vi kanske skulle prova. Dom hade en kull med 3-veckorsvalpar och kanske Elaisa kunde acceptera en av dessa. Det fanns en tik i kullen som ännu inte var tingad.

Vi nappade direkt på förslaget, allt för att Elaisa skulle bli lycklig. Så en kvart senare var hela hela familjen och Elaisa på väg till Bjärnum.
Vi var framme och nu kom ett spännande ögonblick. Vad skulle Elaisa göra när hon träffade tikvalpen Cilla? En främmande valp och 3 veckor gammal. Valpen hade ju redan öppnat ögonen och hade så smått börjat höra. Vi lät Elaisa ligga ner när vi satte valpen till henne. Cilla började suga direkt. Tänk en hel mjölkbar, fulltankad och helt för sig själv. Det verkade inte bekomma Cilla ett dugg att hon hamnat vid en annan tik. Elaisa däremot var mer misstänksam! Hon luktade försiktigt på Cilla och morrade tyst. Morrandet kom igen lite då och då medan Cilla diade henne, men hon var inte aggresiv på något sätt. Vi tyckte att det hela var värt ett försök, så Cilla fick följa med oss hem till Blentarp.
Det var samma reaktion på Elaisa och Cilla även då vi kom hem. Cilla helt nöjd och diade, men Elaisa fortfarande reserverad. Hela eftermiddagen gick i samma tecken och det började se ut som att vi skulle få ge upp. Skulle vi behöva ringa till Bjärnum och säga att tyvärr..

Men man kan nästan säga att det var Elaisa själv som löste det. Det var på kvällen när Elaisa reste sig för att gå ut och jag fick se att det låg en pöl av flytning kvar där hon legat. Jag fick då en idé. (Jag hade nämligen märkt att Elaisa accepterade Cilla, så länge hon inte luktade på henne och märkte att hon bl a hade lukten från en annan tik). Jag tog helt enkelt och gned in Cilla med flytningen som Elaisa lämnat i korgen. Ungefär en kvart senare lade vi Cilla till Elaisa igen och hoppades att Elaisa kanske skulle acceptera henne lite mera nu. Cilla var som vanligt direkt på en spena och diade. Elaisa verkade som vanligt ointresserade, men efter ett tag började näsborrarna vibrera och hon verkade bli mer och mer intresserad av Cilla. Hon började lukta av henne från huvud till svans och tillbaka igen, flera gånger om och inget morr! Sedan kom ett underbart ögonblick, Elaisa började slicka Cilla och Elaisa hade äntligen hittat sin valp.

Nu blev det några dagar som blev "märkliga " både för mor och dotter. Elaisa hade rollen som nyvalpad mor. Med en valp som har svårt att förflytta sig, ännu inte har syn eller hörsel. och som enbart ska sova och dia. Dom första dagarna säger ju instinkten hos en tik, att man lämnar inte valpar och det gjorde inte Elaisa. Men Cilla hade ju en annan roll, en valp som kunde förflytta sig skapligt, kunde se och hade börjat höra. Elaisas moderliga instinkt gjorde alltså att hon inte tillät Cilla att lämna henne. Varje gång Cilla försökte lämna henne så föste hon direkt tillbaka henne och lyckades Cilla smita iväg någon gång då Elaisa t ex slumrat till, var hon snabbt efter henne, tog henne i nackskinnet och bar henne till lådan igen. Denna påtvingade valpvistelse för Cilla, höll på i nästan en hel vecka. Under denna veckan hade vi även så smått börjat ge Cilla fast föda men det stötte inte på några problem för oss från Elaisas sida. Vi löste det problemet genom att hon fick sin mat då Elaisa var ute och rastades.

Ungefär efter 1 vecka var det som normalt mellan tik och valp. Elaisa började lämna lådan och även Cilla fick då lov att lämna lådan för sin mor. Elaisa och hennes fosterdotter blev sedan oskiljaktiga och de var alltid tillsammans både som familjemedlemmar och i bruksarbetet.