Cilla

Då Cilla blev räddningshund
Text: Maya Beike, Buffets kennel

Det hela började med att matte anmälde mig till en utbildning hösten -88, där jag skulle få lära mig att bli en räddningshund.
Men innan jag blev antagen, var jag tvungen att klara ett inträdesprov på räddningsskolan i Revinge. Det provet var indelat i fyra moment.
Skottfasthet: Jag och matte placerades utanför ett stort plåthus, där blev vi utsatta för en salva k-pistskott som kom inifrån huset. Efter det släpptes jag okopplad in i huset och blev återigen utsatt för skott.
Jaktkamp: Här skulle jag visa att jag vågade springa efter en flyende figurant och då jag kom ifatt honom skulle jag ta upp en social kamp med trasan han viftade med.
Arbete i ett mörkt utrymme: Här fick jag utan mattes hjälp visa om jag vågade springa efter en figurant som någon minut innan hade flytt in i en mörk kulvert. Figuranten hade gömt sig ca 15 m in.
Gå på höga höjder: Jag skickades upp på ca 4 m höjd. Där skulle jag sedan gå på lastpallar som låg uppstaplade på varandra, medan matte gick nedanför och kommenderade mig att gå framåt.
För att bli antagen till utbildningen var man tvungen att ha klarat samtliga moment.

Det gick bra för mig och jag hamnade i en träningsgrupp med 12 hundar. Vi tränade varje lördag från kl 9.00 till sent på eftermiddagen. Men efter lite mer än en månads träning fick matte ansöka om valptjänstledighet åt mig. För 4 veckor senare födde jag sex valpar och till och med en hund vet att man har rätt till en tids mammaledighet.
Efter jullovet kunde jag återuppta träningen och mina räddningskompisar fick glädjen att träffa mig igen. Nu förstod t o m matte att vi var tvungna att ta det här med träningen på allvar, för vi hade mycket att ta igen jämfört med de andra i gruppen. Varje träningsdag var vi på olika platser, för det var ju viktigt att jag skulle lära mig att arbeta i olika miljöer. Så jag hann se mycket av Malmöhus län, från Hammenhög i söder till Höganäs i norr. Jag fick också visa prov på att jag kunde arbeta i mörker, för i min träning ingick det en nattövning på ruinstaden i Revinge.

Någon månad innan slutprovet skulle gå av stapeln, tyckte jag att matte hade börjat bli lite för säker på mig och att vi nog skulle klara det här med slutprovet. Jag bestämde därför att jag skulle skoja lite med matte. När hon nästa gång skickade ut mig i sökområdet hittade jag snabbt den första figuranten, satte mig ner och började skalla (skälla) precis som jag var lärd att jag skulle göra. Jag hittade även figurant nummer två snabbt, men nu tyckte jag det var dags att låta matte uppleva något nytt. Istället för att börja skalla mot figuranten, vände jag mig helt om och började skalla på matte istället. Ni skulle bara ha sett och hört henne! Först tappade hon nästan hakan "nej", "söök", skrek hon så det hördes över halva Landskrona. Jag kunde inte göra annat att vända mig om och börja med skall mot figgen istället. Matte skickade sedan iväg mig mot den tredje figgen och den var det inga problem att hitta. Nu försökte jag istället att vara helt ointresserad. Nu kan ni vara säkra på att jag hade satt myror i huvudet på matte. Men säg det roliga som varar.

Så fort vi kom hem den dagen börjades det. Det blev motivationsövningar varje dag hela den veckan, med trasor, godis, ja allt som matte kunde komma på. Det gick t o m så långt att hon fick mig till att skalla på en figge som gömt sig inne på hemmaklubbens utedass. Ja, ja, jag hade fått mig en läxa och jag lovade mig själv att aldrig göra om det som hände i Landskrona.

Lördagen innan slutprovet hade vi generalträning. Nu hade jag lovat mig själv att jag skulle visa matte vad jag lärt mig, så att hon sedan kunde känna sig lugn och koppla av sista veckan. Jag hittade och markerade alla figgarna utan några större problem. Men den här dagen råkade det vara nästan helt vindstilla och olidligt varmt. Helt naturligt så både flåsade och andades jag mycket snabbt efter genomfört sökarbete. Men matte tolkade det på sitt sätt. Det kunde inte vara annat än att min kondition var mycket dålig.

Redan nästa morgon börjades det därför med konditionsträning. Det blev nästan två timmars rask promenad. Tror ni att det räckte med det? Ja, då känner ni inte min matte! Samma långa runda varje morgon. Men så en morgon uteblev motionsrundan, istället packades bilen med ryggsäck, matkorg och min vattenskål. Men det var något som inte stämde. Det var ju söndag och vi tränade alltid på lördagarna. Men snart förstod jag att det trots allt gällde räddningssök, för när bilen stannade kände jag igen räddningskolan i Revinge.

Kul, träning igen tänkte jag och eftersom jag lovat att sköta mitt sökarbete i fortsättningen får matte berätta vidare hur hon upplevde den här dagen den 28 maj 1989.

Då var det alltså dagen D och slutprovet i räddningssök skulle snart börja. Jag får erkänna att min nattsömn hade inte varit den bästa, för dagen innan hade Cilla börjat visat tecken på att hon skulle börja löpa. Kunde hon inte ha väntat ett par dagar, för detta gjorde ju inte precis mig lugnare.
Det blev så dags för lottdragning och p g a Cilla begynnande löp fick vi automatiskt det sista startnumret 12. Vi fick nu information om hur provet var upplagt. Provplatsen var indelad i fyra kvarter och vi hade 25 minuter på oss att söka igenom hela området. Fem figuranter fanns utplacerade i de fyra kvarteren. När vi ansåg att ett kvarter var genomsökt och klart skulle vi meddela domarna att vi lämnade kvarteret. Lämnade vi ett kvarter utan att hunden markerat de figuranter som fanns i det, stoppades vidare sökarbete och provet skulle avbrytas. Samma regel gällde om en hund blindmarkerade.
Vi som skulle avlägga provet fick uppehålla oss en bra bit ifrån provplatsen. Därför hade vi ingen möjlighet att se hur det gick för hundarna. Därför hade vi gemensamt bestämt att de som klarade provet skulle signalera med bilen när de lämnade provområdet.
Första startande gav sig iväg och vi som var kvar började kolla tiden på våra klockor. Vi var mycket spända, skulle det förbli tyst eller skulle det komma en bilssignal innan det var dags för nästa att ge sig iväg. Bilsignaler! Dom hade klarat det.Nästa startande gav sig iväg och vi började räkna minuterna igen. En bil signalerade, vi applåderade, dom hade också klarat sig.
Nu började snacket medan tredje startande gav sig iväg. Var det ett lätt prov? Var det hundarna som var så duktiga? Det kunde ju inte börja bättre.. men nu kallas nr 4 fram och får besked att köra fram till provplatsen. Inga signaler hade hörts, då måste dom har missat redan i första kvarteret det har ju bara gått 5 minuter. Samma sak upprepades sedan för 4:e, 5:e, 6:e och 7:e startande. Vi som var kvar började diskutera vilt. Kunde det var tomt i första kvarteret eller fanns där två figuranter? Det verkade ju som att alla bommade i första kvarteret. Det blev likadant för 8.e och 9:e ekipaget, inga bilsignaler
Efter middagsuppehållet körde så startnummer 10 iväg. Skulle nummer 11 snart bli framkallad eller.. Men nu fick vi höra något efterlängtat, bilsignaler. Då var det ju inte helt hopplöst att klara det!
Då var det till sist bara jag och Cilla kvar när det näst sista ekipaget körde iväg med bilen. Jag började att förbereda Cilla. Jag gick en runda och rastade av henne. Sedan fick hon vatten både i sig och på sig. Det var nämligen otroligt varmt den här dagen och nästan helt vindstilla. Vi satte oss sedan i bilen och väntade. Äntligen blev jag framvinkad. När jag kom fram till provplatsen, fick jag se att någon blev omkramad. Förstod då att även ekipage 11 hade klarat provet. Oh, vad roligt! Nu var det fyra ekipage av elva som klarat dagens prov, skulle vi bli det femte.

Så var vi igång. Jag skickade ut Cilla i det första kvarteret. Redan efter någon minut markerade hon och började skalla (skälla). Jag lyfte handen mot domarna, det var okej jag kunde fortsätta. Nu böjade jag fundera, då var det ju inte tomt. Då måste det finnas två figuranter. Är det därför det gått snett för de andra? Men nu markerade Cilla något. Ett djurkranie! Vad du än gör Cilla, skalla inte för det är ditlagt enbart för att testa dig. En räddningshund får ju bara markera levande människor. Tack och lov hon bara fnyser till lite och springer därifrån. Hon fortsätter sitt sökarbete. Men varför hittade hon inte den andra figuranten. Hade hon slarvat, bäst vi tar ett varv till. Ingen markering, hon har väl inte lagt av redan? Jag vågade inte lämna kvarterat utan bestämde ta en tredje koll för säkerhets skull. Jag förstod att klockan tickade iväg, ingen markering och nu måste jag lämna. Jag lyfte motvilligt handen och gav beskedet att jag lämnade. Skulle det bli adjö eller fortsätt? Det blev det sista. Underbart! In i det andra kvarteret. Var det här det kanske fanns två figuranter. Var det här de andra missat? Cilla hittade snabbt nästa figurant och markerade med kraftiga skall. Än höll hon. Jag fortsatte, tio minuter kvar meddelade tävlingsledaren. Panik! Jag vågade inte lämna än, vi måste ta en sväng i högra hörnan också. Inget intresse från Cilla. Jag sträckte upp handen, jag lämnade. Okej, från domarna. Jippy!
Tredje kvarteret och Cilla hittade snabbt en figurant och skallet var fortfarande lika kraftigt. Duktig tjej, jag berömde henne ordentligt och skickade henne vidare. Vi hade bara området bakom tegelmuren kvar att söka igenom, sen tänkte jag lämna kvarteret. Jag skickar iväg Cilla och där kommer skall från henne. Handen upp, åter okej. Toppen, bara en kvar och nu måste den finnas i sista kvarteret. Vi rusade in i det sista kvarteret, fem minuter kvar. Nu gällde det, vi var ju så nära att lyckas. Jag tyckte att vi hade gått över kvarteret flera gånger om, men ingen markering från Cilla? Hon fick inte lägga av, vi hade ju bara en figurant kvar att hitta. Jag stannade och andades djupt. Koppla nu av och ta det lugnt, tänkte jag för mig själv. Och då, det här var ju inte klokt. Vi hade ju helt missat värnet där borta i hörnan.
Jag skickade dit Cilla och sprang efter henne och Cilla visade direkt ett intresse för värnet. Det var en djup håla i marken som hon stannade upp vid. Jag hjälpte till att få ner henne i hålan och där kom det. SKALLET! Cilla hade klarat det, hon hade hittat alla fem figuranterna. Min Cilla hade klarat räddningsprovet!

Men ännu hade jag ingen räddningshund. Nu var det dags för lydnadsprovet. För att bli godkänd räddningshund måste hunden uppnå lägst medelbetyg 5 i appellklassens lydnad (med undantag för budföring). Hur skulle detta gå, så nära inpå sökarbetet. Jag själv var helt slut av både värmen och spänningen, så jag antog att Cilla inte mådde mycket bättre. Platsliggandet var ingen problem för någon av de fem hundarna, nästan alla sov de tre minuterna. Cilla klarade trots allt sitt lydnadsprov över förväntan.
Cilla hade då blivit räddningshund och inte nog med det. Hon blev samtidigt den första boxern i Sverige som erhöll titeln Räddningshund.